Jag och Johan är precis på väg ut ur skrivargrottan och kisar mot solljuset. Äntligen ser vi slutet på en skrivprocess där vi varje dag i tanken återvänt till Kality. En process som varit både jobbig och nödvändig. När boken äntligen finns kommer vi att kunna säga, ”det var då och nu är nu”.

Ljuset i tunneln gör att vi tar oss kraft och tid att lansera en hemsida www.438dagar.dev.hippies.se och två twitterkonton för boken @438dagar och @kalityfonden dit 10 kronor går för varje såld bok. Samtidigt får vi rapporter om att Facebook stängts ner i Etiopien.

För ett år sedan satt vi i den verkligheten, i plåtskjulen, utan möjlighet att tala eller twittra.

Nyfikenheten på boken som möter oss är enorm.

För oss är hemsidan, Kalityfonden och twitterkontot ett sätt att göra mer av detta än bara en bok. För vår historia lever. Kollegorna är kvar. Ogaden är stängt.  Detta vill vi lyfta och diskutera med alla er läsare i höst när boken kommer.

Igår hörde Expressen av sig och ville göra en artikel om vår digitala strategi. De var nyfikna på varför vi inte valt att marknadsföra boken på ett traditionellt sätt. Kul, tänker vi. En chans att lyfta frågorna som boken tar upp. Intervjun är bra. Reportern kunnig. Mina pratminus korrekta.

Men när jag slår jag upp tidningen och får se rubriken. ”Vi behöver semester från varandra ” och ”Efter boksläppet: Martin Schibbye vill ta paus från kollegan Johan Persson”. Samt en bildtext om att ”vi tröttnat på varandra” till en sömnig bild.

 

Då dör något inom en.

Kality var inget Big Brother hus.

Alla kommer inte ut.

Medfångar, människor, dog omkring oss. Ni kommer att få läsa om deras drömmar i boken.  Och de har fortsatt att dö. I sjukdomar och av hopplöshet. Det är regnsäsong nu. Golvet är täckt med lera. På nätterna är det svinkallt. Sjukdomar frodas. Det sitter journalister kvar.  Dömda oppositionspolitiker har hungerstrejkat under året.

Det finns nog ingen levande människa jag har en så djup respekt för som Johan både personligt och professionellt. Vi har vandrat genom dödsskuggans dal tillsammans. När han läser att jag vill ”ta en paus från honom” blir han så arg som bara han kan bli.

Men framför allt trött.

För det väcker till liv alla de timmar i öknen där förhörsledare försökt spela ut oss mot varandra och få oss att ange den andre. När de skenavrättade mig i öknen och sa till Johan att jag var död bet han ihop. Vi höll ihop i fängelset. Tog beslut tillsammans. Kompletterade varandra, istället för att konkurrera. Lät varandra vara olika. Respekterade varandras olikheter. Utnyttjade dem till att spela ”bad cop, good cop” mot polis och vakter.

Jag brukar aldrig vara kinkig med citat eller rubriker. Jag vet att jag överreagerar. Men jag blir sne, twittrar: ”Rubriksättaren kan ta semester” och skriver till reportern hur jag känner.

Han ber om ursäkt – fast ansvaret inte är hans.

En ändring av rubriken görs omedelbart på webben. För det ska Expressen ha all respekt.

Det här är inget kvällstidningsgnäll. Längre bak i tidningen kräver chefredaktören att Bildt agerar för Dawit Isaak. Igår skrevs det episkt vackert om boken på kulturen. I en faktaruta står att vi ska jobba ihop framöver. Texten är stringent.

Vi älskar tabloider.

Och det är klart att när allt är över ska vi på semester som alla andra. På varsitt håll.

Men allt kändes bara så oskönt och jag behövde skriva av mig.

Det var den dagen.

I morgon tar vi nya tag.

Ännu en dag närmare den verkliga friheten.

#438